Mats Lusth

Hur fick du ditt smeknamn ”Överstegris”?

Det kommer ifrån när jag spelade i Malmö och vi mötte Leksand i slutspel till Elitserien. Vi (Malmö) var ett ganska tungt lag med mycket spets, medan Leksand var ett spelande lag. Vi hade vår plan klar hur vi skulle sätta stopp för Leksand som gärna ville åka i massa fina bågar för att det skulle se snyggt ut. Vi spelade tufft på deras forwards, på gränsen och ofta över gränsen. Krönikören Lasse Arnell måste varit leksing, alla fall lät det så i artikeln. Han skrev efter den inledande matchen att Malmö inte spelade ishockey dom spelade grishockey som bara gick ut på att förstöra och värst av de alla var Överst-gris Mats Lusth. Vi sög åt oss av detta och fick det psykologiska övertaget. Vi var otroligt tacksamma mot Anrell för den artikeln.

Samtidigt på TV4 sporten jobbade Patrik Ekvall och han ville göra något roligt av hela grejen. Det hela utmynnade i ett reportage där jag sitter i grismask och säger att Lusth och hans kultingar är redo att ta emot Leksand i Malmö. Då helt plötsligt blev Anrell positiv för att jag tog det på ett bra sätt. Lasse kan än idag i sina krönikor ha frågeställningen om vem som blir slutspelets överste-gris. Jag är lite hedrad över att epitetet lever vidare.


Lasse kan än idag i sina krönikor ha frågeställningen om vem som blir slutspelets överste-gris. Jag är lite hedrad över att epitetet lever vidare.


1997-98 var du elitseriens mest utvisade spelare. Spelade du fult?

Ja det gjorde jag. Det är stor en skillnad på att spela fegt och spela fult. Fegt är att komma i ryggen, snett bakifrån, slåss med klubban knävecket. Jag har alltid kommit framifrån och det därför jag ådragit mig en massa skador över åren. Men jag har varit ful, jag har varit hård och stått upp för allt jag gjort. Jag älskade den rollen, jag älskade när jag hade ont själv, mådde bra av att få sy. Att få känna adrenalinet pumpa när jag blev sydd gjorde så att jag blev bättre. När jag var helt skadefri och inte kände någonting kändes det nästan obehagligt.


Var du lättretad?

Ja i början var jag det. Det fanns tränare som satte in spelare för att trigga igång mig. En gång vid en tekning var det en spelare som slog undan skridskorna på mig så jag for i isen. Vid nästa tekning när vi hamnade bredvid varann igen sa åt honom ”Slår du undan skridskorna på mig en gång till ska jag slita av dig huvudet och se till att du inte spelar en match till i detta slutspel”. Svaret jag fick var ”Förlåt Mats, förlåt Mats, det var min tränare som sa åt mig att om jag inte slog undan skridskorna på dig skulle jag inte får spela mer”  Då tyckte jag synd om honom och sa, Stick in klubban under min mage så ramlar jag, men jag kommer att dra med dig i fallet. “Tack Mats Tack Mats” sa han uppriktigt.


Tuffheten är inte ditt enda verktyg som ishockeyspelare du var en tekniskt duktig spelare också, det är lätt att glömma.

Jag snittade runt 20 poäng i Elitserien men jag verkligen älskade rollen som tuffing, det gjorde jag. Var en av två backar både i Färjestad och Malmö som hade mest istid. Jag hade en stolthet att inte vara inne på baklängesmål. Försvarszonen var mitt hem och den skyddade jag till vilket pris som helst.


Pappa var ganska tuff, men en person som format mig är Peder Målerin.


Var kommer hårdheten ifrån. Du kommer ifrån en akademisk familj, båda föräldrarna var läkare.

Jo det stämmer. Pappa var ganska tuff, men en person som format mig är Peder Målerin. Han tvingade mig att vara uterinken från 10 på morgonen till 22 på kvällen. Peder är några år äldre än mig och var en talangfull ishockeyspelare. Så från morgon till kväll skulle han träna dragningar på mig. På sommrarna skulle han träna straffar med mig i mål. Vi var på en grusplan och han hotade med stryk om jag inte slängde mig när han lade bollen ute vid stolparna. Där började hårdheten byggas. I högstadiet var jag ofta i slagsmål och andra problem så det var inte så lätt för min föräldrar. Men inställningen var hela tiden att jag aldrig skulle ge mig, aldrig. När jag gick i sjuan slogs jag med niondeklassarna, jag gav mig in överallt av någon anledning och det fick jag många gånger betala för men det gav mig ett rykte vilket till slut gjorde att ingen vill slåss.


När jag gick i sjuan slogs jag med niondeklassarna, jag gav mig in överallt av någon anledning och det fick jag många gånger betala för men det gav mig ett rykte vilket till slut gjorde att ingen vill slåss.


Så var det lite på isen också. Mina första säsonger i Moras A-lag var som att börja sjunde klass igen. Vi mötte Örebro samma år som jag skulle få spela junior-VM för första gången. I Örebro fanns en ärrad tuff spelare vid namn Björn ”Nalle” Johansson som störde sig på mitt tuffa spel trots att jag bara var 18 år. Han gjorde ett försök att skrämma mig genom att väsa till mig vid ett spelavbrott - ”jag ska se till att du inte kommer iväg på något JVM”. Dom orden triggade mig otroligt vilket gjorde att jag åkte och jagade honom och vi slogs vid flera tillfällen. Det sämsta tränarna kunde göra var att skicka någon spelare för att få mig ur balans, som jag sa tidigare att få sy efter ett slagsmål gjorde mig bara bättre.


Har din tuffhet legat dig i fatet?

Jag har gått min egen väg, tagit mina beslut, vägen kan bli krokig, ibland åker jag i diket men någonstans i slutet blir det alltid bra. När jag och Pekka gick från Färjestad var en sån lite krokig variant. Det låter nog konstigt men det blev nästan en tristess sista tiden i Färjestad. Klubben var en otroligt väloljad maskin. Vi vann två finaler på raken utav tre. Men det vara hela tiden samma lika, svårt att förklara. Alla fall så tappade både jag och Pekka våra landslagsplatser när vi gick från Färjestad till Malmö. Där blev vägen blev krokig ett tag. Mitt sätt att vara är inte att alltid ta den där trygga vägen, jag är intresserad, måste prova och ibland blir det inte fel och ibland blir det rätt.


Hur känns det att vara tillbaka i Mora?

Det är en skithäftig utmaning. Liten ort som ska slåss med de stora drakarna i SHL, det är ett perfekt läge för mig. Jag älskar och det föder mig att vara nederlagstippad.


Vad tar du med från situationen när Malmö sina första år inte hade någon som helst acceptens från etablerade Elitserieklubbar. Det är där Mora befinner sig i dag.

Jag vet vad som krävs för att bli ett lag bland de åtta första. Jag vet hur motståndare tänker, jag tycker att Mora förra året var lite naivt. Dom spelade med fart och fläkt vilket funkade bra i Allsvenskan men i SHL kan du inte spela så i match efter match. I SHL krävs det mer tålamod, du måste stänga, stänga, vänta, inte förivra dig och där har jag tålamod både som spelare och ledare. Vi måste ta bort alla “enkla” baklängesmål.


Hur förmedlar du det till grabbarna?

Det gör jag varje träning. Vi alltid möte kl. 08.00 på morgonen där vi går igenom gårdagens träning och vad vi ska tänka eller träna extra på under dagens träning. Spelarna svara bra upp än så länge tycker jag. För att kunna vara med och ha chansen att vinna varje match måste varje träning vara ett krig, annars blir det inte på riktigt. Nu har vi spelare som har spelat en säsong i SHL, vilket är bra. En del i min uppgift är att få spelarna att förstå vad det kostar att ha chansen att vinna i tredje perioden varje match. En av mina styrkor är att jag ser saker som spelare inte ser själv och få honom att tro på sig själv. Dom ska känna att de har mitt fulla förtroende att försöka utan att vara rädd för att misslyckas. Gör spelaren däremot inte det vi kommit överens om blir det konsekvenser.


Hur jobbar du individuellt med spelarna?

Förutom med feedback dagligen på träningarna så har jag individuella samtal en gång i månaden. Där pratar vi bland annat om vem spelare är i systemet, vad han har på sin lista att göra och vad som är bonus i hans handlande.


Vad har Barry och Daniel för uppgifter?

Daniel har hand om forwards, coachning och mycket teknikträning. Jag och Daniel har tillsammans hand om powerplayet. Barry jobbar med försvaret, han coachar backarna och har jobbar med boxplayet tillsammans med mig och Peter Iversen.


Kommer ni ha kvar den här fartfyllda ishockeyn?

För mig har Mora alltid varit ett hårt arbetande lag med mycket fart under skridskorna. Det är den tesen vi driver på träningarna.


Vad har du för ledarfilosofi?

Jag är ganska enkel som människa och det jag kräver av alla är hårt arbete. Ser jag någon som försöker komma undan eller inte arbetar enligt vår gemensamma plan blir det konsekvenser. Samtidigt som vi i allt det här hårda och krävande måste ha en annan sida också för att orka med. Vi måste kunna slappna av tillsammans som grupp. Där är Hermodsson fantastisk som kommer ner i omklädningsrummet och lättar upp stämningen i mellanåt med sina historier och upptåg.


Vilken tränare har betytt mest för dig?

Conny Evensson. Om jag får ranka fem tränare så blir det 1. Conny 2. Conny 3. Conny 4. Conny och 5. Timo Lahtinen. Conny hade allt, han var bästa coachen, bästa tränaren, bästa människokännaren, bästa strateg, allt. Han gjorde ingen skillnad på stjärnorna, han bedömde dom lika, om Tomas Rundqvis åkte runt och svansade på en träning så fick han sig en avhyvling. Sen betydde Kjell Eklind mycket för mig i ungdom- och junioråldern.


Vem blir Överste-gris i årets Mora IK?

Det blir Erland Lesund. Vi har pratat om det under sommaren och han vill ha den rollen. Än har han en liten bit kvar, han måste bli hårdare på träningarna. Hans hem är försvarszonen, han ska freda sitt hem tufft och rejält, på gränsen. Han ska visa att här ska det gör ont att komma in, även på träning. Blir det fajt på träning så tar jag det, bara man är kompisar efteråt. Sen ska vi undvika utvisningsbåset, det är också viktigt.

Publicerad 15 October 2018